torsdag 12 februari 2009

Skit ner dig, eller låt bli!

Eftersom att jag är en sådan vansinnig hurtbulle så traskar jag till och från jobbet. En promenad som tar cirka tjugofem minuter enkel väg. Jag brukar allt som oftast gå och lyssna på något i lurarna till mp-spelaren.De senaste dagarna har jag dock haft svårt att riktigt koncentrera mig på det jag lyssnar på, jag har mer eller mindre fått utöva slätmarksslalom. Och anledningen stavas SKIT.

Jag slogs utav fenomenet en dag när jag var på väg hem från jobbet och i godan ro spankulerade på i en maklig takt. Det var bara ren tur som gjorde att jag tittade ner just då och på så vis lyckades undvika att trampa i en hög av prydligt utklämd hundskit. Efter det började jag vara mer uppmärksam, så till den milda grad att jag nu ser hundskit mest överallt. Är det bara jag eller är det väldigt mycket utav denna vara som ligger och skräpar? Eller är det så att det är lika mycket nu på vintern som på sommaren, det blir bara mer överskådligt mot det vita? Jag tycker väl inte att det känns speciellt kul att zic-zaca på gatan för att slippa böket med att skrapa rent skorna när jag kommer hem. Men jag kan heller inte säga att jag blir uppretad eller irriterad över det. Jag blir mest fundersam.

Det jag funderar kring är hur personerna som är ute och går med sina/andras hundar resonerar. Ser de inte att hunden dyngar? Kan väl hända, även människor kan ju turbobajsa. Struntar de i att plocka upp om ingen ser? Kan mycket väl vara så. Men om man nu bara struntar i det, vad tror man då händer med fekalierna? Har på mina strövtåg mot jobbigare nejder uppmärksammat på avstånd att en del människor väljer att gå med sina hudar där det är djupsnö. Kan det vara så att "syns det inte så finns det inte" är tidens melodi? För enligt tippen(sommarlovsmorgon under tidigt 90-tal om jag inte minns fel) så är det ingenting som försvinner, utan allt finns kvar. Och det som göms i snö hämnar säkert under någons fot/sko till våren, för en sak är säker: en hundbubb försvinner inte på ett par månader.

Egentligen skulle man gå ut och scouta någon som "inte ser" eller "glömmer" att plocka upp skiten efter sig. Följa eter dem hem och sen lägga en egen kabel strategiskt placerad så att de nästa gång går ut kommer att trampa i den. Det bästa vore ju då om man kunde ligga någonstans och speja för att få bevittna spektaklet från första parkett.

Jaja, nog om detta.

tisdag 10 februari 2009

Premiärinlägget

Måste väl kanske skriva nått också när jag startat upp en sådan här tingest. Är väl egentligen emot allt vad bloggande heter. Anledningen till det är väl mest att jag fått för mig att det aldrig skulle vara nått som jag skulle syssla med. Och därför måste jag givetvis starta en.

Jag läste idag i tidningen om en herre som blivit så less på att plogbilarna alltid skapade stora vallar utanför dennes uppfart. Han bestämde sig helt sonika för att ge igen med samma mynt och forslade snön från uppfarten ut på vägen. Detta resulterade givetvis i en rätt fin hög som bara låg där och lurpassade på intet ont anande bilister och andra typer utav fordon. För detta upptåg blev han polisanmäld i enighet med någon lag som någon grävt fram. Nu skulle man kunna tro att det räcker så, men han får den ljusa idén att göra det igen vilket givetvis resulterar i en ny anmälan.

Varför gör man en sådan sak? Ja inte polisanmälan, även om jag tycker att det polisanmäls vansinnigt mycket, och ibland rent puckade saker. Men att få för sig att skotta ut snön på vägen? Visst jag tycker det är lika störande som de flesta att skotta bort plogvallar framför uppfarten, men det känns som att det bara är att gilla läget. Om man nu prompt ska slåss mot systemet känns det som att denna person börjat i fel ände. Det enda han möjligen kan få ut av det är böter, och det finns roligare saker att lägga sina pengar på, och framför allt roligare saker att bli bötfälld för. Jag tar hellre urinering på offentlig plats än det han nu eventuellt får böter för. Han har ju trotts allt ansträngt sig för att forsla ut snön på vägen för att anlägga sin lilla hög. Det mest ansträngande med urinering( förutom att få en massa ilskna/nyfikna blickar på sig) är väl att kränga ut pinkdonet ur byxorna, alternativt för tjejer att hala ner brallorna så pass att det funkar att huka sig ner. Men det kanske bara är jag som tänker så, eller förmodligen är det väl bara det.

Aja, nu var det bortgjort i alla fall. Första inlägget är skrivet.