lördag 1 augusti 2009

Mmm öl


Öl är ta mig rackarn bra jäkla gott. Men det öl som oftast är godast är också i många fall det dyraste. Jag har en viss förkärlek för tjeckiska öl som i mitt tycke har en underbar smak. Jag hade en period i mitt liv efter det att jag gått ut gymnasiet och börjat jobba då jag provade många olika öltyper. Jag kunde spendera många långa stunder på systembolaget och bara botanisera och läsa baktill på ölflaskor för att lära mig mer om ölet i fråga eller för att se var det var tillverkat. Jag måste ha setts som något utav en inventarie på systemet med tanke på den tid jag spenderade där.

Som jag skrev provade jag en mängd olika öl, med minst sagt varierande framgång. Jag skulle exempelvis aldrig rekommendera någon att köpa ett belgiskt öl vid namn Leffe. Jag borde väl egentligen börjat ana oråd när jag såg namnet. Leffe låter ju som något som någon genuin alkis gjort hemma:

- Du Bengan, kom hit få du smaka på min senaste laddning.
- Åh faan de här ha du lyckats bra me Leffe. Va ha du blanda i?
- Lite av varje, jag hade ju lite bullens hemma så spadet från det är me.
- Ja jävlar, lyxdricka rent av.

En annan gång provade jag och en bekant var sin öl som var spontanjäst. Hur i hela friden spontanjäser man ett öl? Antingen jäser man det väl och det blir öl eller så låter man bli och det blir äckelpäckel utan alkohol, eller? Hur som haver så var detta en utav de gånger vi inte var speciellt nogräknade utan kikade på flaskorna först när vi kommit hem. Det visade sig att min kompis köpt ett öl med körsbärssmak och jag ett med hallonsmak. Får det verkligen kallas för öl och stå i ölhyllan om det inte smakar öl? För att göra en lång historia kort så var jag och min kompis tvugna att inmundiga stora kvantiteter av annan dryck innan vi var nog manade att dricka upp denna brygd som bäst beskrivs som buteljerat helvete.

Hur som haver så var det under den tidigare beskrivna perioden i mitt liv som jag upptäckte tjeckisk öl och utforskade alla möjliga olika sorter av öl från detta land. Jag har även haft förmånen att besöka detta land och fått avnjuta alla möjliga sorters öl på plats, och vad man än säger om flask kontra burk rent smakmässigt så smakar det allra bäst på plats. Och det verkar som att man i Tjeckien kan ställa upp ett par stolar och några bord så har man en pub. När vi var där besökte jag och min sambo en rad olika inrättningar som kan graderas från knarkarkvart till förstklassig pub. Men det var en trevlig stämning var än vi kom, och ölen var ruskigt billig. Vi hade innan vi företog oss denna resa tagit reda på vad som var billigt, det var kristall, väskor, mat och dryck. Vi fick med oss en kristallkaraff med tillhörande glas hem för en mycket billig peng. Väskor har jag ytterst dålig koll på så jag kan inte uttala mig om de var dyra eller billiga. Men maten var billig, god och framför all fick man mycket, detsamma gällde ölen. Jag sålde min själ till satan en dag och åt på McDouglas, och döm om min förvåning när man kunde få en starköl till maten. En av kvällarna åt vi middag med ett annat par vi träffat där. Jag, min sambo och frun i det andra sälskapet beställde ett kilo revensspjäll(anledningen till att jag vet att det var ett kilo är för att det är en kvarleva från efterkrigstiden att skriva ut hur mycket maten väger på menyn) och karln beställde kalkon. Vi drack 12 öl tillsammans och notan uppgick till 500 svenska kronor allt som allt, alltså ca 125 spännn skallen. Det är bra. Det billigaste ölen jag drack var en halvliter för 4 kronor.

Fick jag en möjlighet skulle jag gärna göra om denna resa, jag menar öl och historia i ett paket, vad mer kan man begära?

fredag 24 juli 2009

Livet är bra jävla orättvist

Har mötts utav beskedet att en utav mina absolut största idoler gått bort. Marcel Jacob tog sitt liv 45 år ung till följd utav långvarig sjukdom. Enligt hans nära vän Jeff Scott Soto var Marcel långa stunder oförmögen att ens gå eller sitt på grund utav ryggsmärtor. Och kunde svimma om han stod upp för långa stunder åt gången.

Jag önskar så innerligt att han fortfarande levde och kunde leverera sin otroliga musik till omvärden. Jag önskar att andra som var mer förtjänta utav det kunde drabbas utav detta öde, vem skulle sakna Kim Jong Il? Inte jag i alla fall.

Vila i frid Marre, du är saknad.

fredag 24 april 2009

Talang 2009

Man får faktiskt tycka precis vad man vill om alla dessa realityserier som söker nästa stjärna, och många tar också chansen att göra det. Jag personligen ser inte på dem annat än i yttersta nödfall så jag gör nog bäst i att inte tycka alls. Men idag blev jag tipsad om ett klipp från just Talang, ett klipp som finns på tv 4's hemsida och det var faktiskt riktigt roligt. Ibland vaskas det faktiskt fram ett och annat guldkorn ur ett annars väldigt tömt vattendrag. Enda nackdelen är väl egentligen att han sjunger på skånska.

Tänkte egentligen bara länka vidare till detta klipp: Micke Persson

måndag 20 april 2009

Svensk sjukvård

Har ännu en gång skördat människoliv. Förtroendet för detta ligger på mer minus än vanligt.

söndag 12 april 2009

Björn Ranelid?

Satt just och läste i vårt lands mest eminenta nätskvallerblaska nämligen Aftonbladet. Väl där läste jag en artikel som var placerad i sportdelen, mest troligt för att den till viss del handlade om fotbollsspelare. Hur som haver så har i denna artikel(baserad på ett samtal i Canalplus-studion inför mötet mellan Aston Villa och Everton, en match som för övrigt var rätt bra har jag hört) en författare vid namn Björn Ranelid uttalat sig kring framförallt Tomas Brolins läsvanor baserat på en artikel från 1994. Bara där ställde jag mig frågande till hur mycket vikt man skall fästa vid de ord som skulle komma.

Denne Björn fortsatte att i samma andetag racka ned på både Zlatan och Henke genom att mena att en lägenhet utan konst eller bokhyllor såg som något nedvärderande, för att sedan försöka släta över det hela genom att säga att det gällde minsann för alla. Han fick även medhåll från En person vid namn Richard Henriksson som till vardags sparkar boll i ängagänget Brommapojkarna. Men Richard blev till på köpet förbannad på spelare såsom Tomas Brolin, för han måste visst också ha fått läsa denna cirka 15 år gamla artikel från en fotbollsspelar som var skadad och inget hellre ville än att komma tillbaks i spel igen.

Nämnde Richard tyckte att det skulle vara väldigt bra om en sådan person som Zlatan "kunde ta upp ett litteraturintresse och på så sätt inspirera folk att läsa böcker". Jag utgår från att Richard känner Zlatan personligen när han säger att han skulle kunna ta upp ett litteraturintresse, för om han inte känner honom hur ska han då kunna veta att han inte redan räknar litteratur som ett utav sina intressen? Jag hoppas att Richard känner honom för annars är han ganska långt ute i tassemarker och traskar på en stig kantad utav fördomar höga som tropiska ormbunkar.

För att återgå till den goda litteraturens förkämpa Björn som sa han även att "Av de 10 000 intervjuer jag hört och läst så läser aldrig fotbollsspelare skönlitteratur i betydelsen Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman, Sven Delblanc eller Göran Tunström". Nu räcker det minsann inte bara med att läsa, man måste läsa rätt saker också. Jag kan säga direkt att jag gillar att läsa men rackarns va fel jag läser, jag har nog inte läst nått utav någon av dessa författare. Eller kanske möjligtvis Tranströmmer under min utbildning och det var under protest och högljud motvilja.

Visst skulle det vara bra om Zlatan eller någon annan av våra kända svenska idrottsmän och kvinnor skulle lobba för läsning. Men dessa män och kvinnor ska ju vara som goda förebilder inom så många olika områden, och hur kommer det sig att de största namnen helst ska vara förebilder inom alla områden? Zlatan borde nog kanske ha en egen samling med uppstoppade siamesiska sniglar och Henke borde ha en egen bondgård där han handmjölkar allt från kor till tamkatter. Letar man så kommer man garanterat att finna att det finns idrottsstjärnor som är litteraturintresserade och vill lobba för det. Varför inte Richard Henriksson? Han lär väl ha rätt gott om tid då Brommapojkarna åker ur allsvenskan kan man tro.

Låt folk ha sina intressen ifred, är de intresserade av litteratur får de vara det, är de inte det så är det lika okej. Mig kvittar det.

tisdag 10 mars 2009

Över 100 trafikolyckor på 12 timmar.

Det har snöat och blivit lite kallt i en avkrok i vårt avlånga land. Denna avkrok går under namnet Stockholm. Men hundra olyckor på tolv timmar känns som väldigt många på väldigt kort tid.Det är alltid trist med olyckor speciellt som jag nu läste att en äldre man dog i en utav dessa olyckor. Jag blir dock rätt konfunderad över en del saker kring detta fenomen.

Varje år (utan undantag) kommer det en period även i vår kungliga hufvudstad då det snöar och blir kallt, det kallas för vinter. Varje år blir stockholmarna lika förvånade och överraskade över det där vita som singlar ner från himlen. Jag kan köpa att personer som nyligen flyttat till Sverige (från sydligare breddgrader där inte snö förekommer i så stor utsträckning) kan bli överrumplade av de mjäll liknande små flingorna, men inte en person som levt hela sitt liv i Sverige. Ändock läser jag varje år om fenomenet snökaos. Detta snökaos består oftast utav några centimeter snö och viss kyla.

Nu till min egentliga fundering. När det nu är som det är och människorna i Stockholm generellt sett inte är speciellt vana bilförare på vinterföre, varför ger man sig då ut på vägarna? Är det en överdriven tilltro till den egna förmågan? Förstår man inte bättre eller har man inte tid att vänta de där 5-10 minutarna på tunnelbanan/pendeltåget/bussen eller vilket transportmedel man nu föredrar. Om jag bodde där nere (vilket jag nu gudskelov inte gör) skulle jag åka kommunalt jämt, de skulle få tvinga in mig i ett annat transportmedel. Förstå så smidigt, man kan dricka öl när man vill och inte behöva oroa sig om man kan köra dagen efter. Men ändå fipplar man in sig i en bil och brummar iväg.

Nu är det som det är, men man skulle ju kunna fundera om det inte vore värt att utrusta bilen med dubbade vinterdäck istället för de där plastliknande sakerna jag inte ens skulle vilja ha på en skottkärra. Kontentan av detta är att jag tycker att man inte ska göra saker man inte känner sig vidare säker på. Jag skulle exempelvis inte få för mig att flyga ett flygplan eller liknande som jag inte känner att jag klarar av.

Förstå om fler tänkte som jag, vilken underbar värld vi skulle leva i.

torsdag 12 februari 2009

Skit ner dig, eller låt bli!

Eftersom att jag är en sådan vansinnig hurtbulle så traskar jag till och från jobbet. En promenad som tar cirka tjugofem minuter enkel väg. Jag brukar allt som oftast gå och lyssna på något i lurarna till mp-spelaren.De senaste dagarna har jag dock haft svårt att riktigt koncentrera mig på det jag lyssnar på, jag har mer eller mindre fått utöva slätmarksslalom. Och anledningen stavas SKIT.

Jag slogs utav fenomenet en dag när jag var på väg hem från jobbet och i godan ro spankulerade på i en maklig takt. Det var bara ren tur som gjorde att jag tittade ner just då och på så vis lyckades undvika att trampa i en hög av prydligt utklämd hundskit. Efter det började jag vara mer uppmärksam, så till den milda grad att jag nu ser hundskit mest överallt. Är det bara jag eller är det väldigt mycket utav denna vara som ligger och skräpar? Eller är det så att det är lika mycket nu på vintern som på sommaren, det blir bara mer överskådligt mot det vita? Jag tycker väl inte att det känns speciellt kul att zic-zaca på gatan för att slippa böket med att skrapa rent skorna när jag kommer hem. Men jag kan heller inte säga att jag blir uppretad eller irriterad över det. Jag blir mest fundersam.

Det jag funderar kring är hur personerna som är ute och går med sina/andras hundar resonerar. Ser de inte att hunden dyngar? Kan väl hända, även människor kan ju turbobajsa. Struntar de i att plocka upp om ingen ser? Kan mycket väl vara så. Men om man nu bara struntar i det, vad tror man då händer med fekalierna? Har på mina strövtåg mot jobbigare nejder uppmärksammat på avstånd att en del människor väljer att gå med sina hudar där det är djupsnö. Kan det vara så att "syns det inte så finns det inte" är tidens melodi? För enligt tippen(sommarlovsmorgon under tidigt 90-tal om jag inte minns fel) så är det ingenting som försvinner, utan allt finns kvar. Och det som göms i snö hämnar säkert under någons fot/sko till våren, för en sak är säker: en hundbubb försvinner inte på ett par månader.

Egentligen skulle man gå ut och scouta någon som "inte ser" eller "glömmer" att plocka upp skiten efter sig. Följa eter dem hem och sen lägga en egen kabel strategiskt placerad så att de nästa gång går ut kommer att trampa i den. Det bästa vore ju då om man kunde ligga någonstans och speja för att få bevittna spektaklet från första parkett.

Jaja, nog om detta.